Vad sägs om att spela med Lenny Kravitz på Sofiero i Helsinborg?
– Ja, det kan väl vara en bra blandning på en kväll. Det finns en koppling. Jag har hans skivor, även om han inte är min största idol. Lenny är en retromästare och får saker att låta spännande i sina produktioner.
Hur fungerar det egentligen när en världsartist behöver support?
– Ingen aning faktiskt. Fast jag är inbjuden som gäst, inte support. Support har jag bara varit för M People i Tyskland 1997, sen har jag spelat vid en del sambokningar som jag mer ser det här som. Men det är ju inte Kravitz själv som frågat efter mig. Hans managers tittar efter någon som drar folk. Och det gör jag.
Vad har du gjort sen senaste plattan 2006?
– Det har hänt mycket. Jag har blivit pappa, till Leonora som nu är 15 månader. Och så har jag skrivit musik till stadsteaterns Djungelboken (i Stockholm). För ett år sedan började jag jobba med första låten på nya skivan som släpps den 11 juni.
(Småbarnsjoller avbryter. ) Ska du inte vara pappaledig?
– Det har jag varit. Jag har varvat arbete med skivan, PR och aktiv tid med min dotter.
|
Eric Gadd spelar även i Falkenberg i juli och då lär man få höra nya singeln Tvåhundratusen och säkert något från stundande skivan Stockholm står kvar, men jag ligger, som släpps i juni. I höst väntar en större turné.
FOTO: ERIK UNDÉHN |
Det skrivs i tidningar att du hållit föredrag om mobbing?
– Ja, det stämmer, men det handlade mer om hur man som ung
idag kan komma igång med musik med hjälp av ny teknik. Då kom vi bland annat in på att jag hade stor nytta av att kunna uttrycka mig genom musiken när jag blev mobbad som 10-åring. Men det kan fungera med att skriva poesi, måla eller vad som helst.
|
Vems initiativ var det att du skulle släppa skiva just nu?
– Dels kände jag själv att det var dags, och så blev jag kallad till ett möte med skivbolaget som undrade om jag kunde leverera till en specifik deadline. Det hade jag inte klarat för fem år sedan, men det var jag mogen för nu. Inför varje ny skiva söker jag en utmaning, som när jag åkte till USA och spelade med andra. Den här gången var det att leverera snabbt och på svenska...
Men det har du gjort förut?
– Ja, för 19 år sedan! Jag hade lovat mig själv att aldrig skriva på svenska igen, men efter arbetet med Djungelboken kändes det bra.
Det sägs att du hittat glöden i klubbmusik och att det blir stekhet dansgolvsfunk. Har du skaffat en tuffare look också?
– Nej, det vet jag inte. Det är fortfarande stora lockar…, men soundet är nog hårdare.
Du har passerat 40-årsstrecket, är du en annan musiker nu?
– Ja, när jag jobbat med andra har det märkts att dom låter livet strömma igenom musikskapandet. Livet ska märkas i musiken. Mitt nya arbetssätt att jobba snabbare gör att det inte längre är så putsat och kontrollerat. Det har varit mer första tagningar och då låter det kantigare och mer energiskt, inte överarbetat. 080516
LILL ERIKSSON |
